Jämtlandtriangeln -en vandring med barn

Nu bär det av

För ett par månader hjälpte Vide mig att trycka på ”BOKA”-knappen på SJ.se. Och vips så var nattågsbiljetterna bokade. Mer än så behövde inte bokas. Fjällen är öppen. Fjällen kräver inga entrébiljetter. Maten har vi med oss och vårt boende lika så. Det var efter att vi läst boken om ”Frejas första fjällvandring” som Vide blev sugen. Jag kände en oerhörd lycka, dels över att över huvud taget ha bokat en tripp till fjälls men främst för att min lilla Vide skulle följa med. Samtidigt var det så klart lite läskigt. Vad skulle han tycka? Skulle det funka att traska Jämtlandstriangeln. Eller skulle eventuellt väder och trötta Vide-ben göra att vi slog upp tältet vid fjällstationen och nöjde oss med att stanna där?
Det mesta fanns hemma, men några grejer behövde köpas in för att Vide skulle vara vandrings-kittad. En alldeles egen vandringsryggsäck t.ex.
Tiden gick och det började närma sig avresa. Efter en helt fantastisk sommar med strålande sol börjar vädret i fjällen att vända. Bara några dagar innan avfärd hör jag om regn, halv storm och tält som blåser sönder vid Sylarna, ett av Jämtlandstriangelns hörn. Nu fixar jag lite med packningen. Mina übertunna regnbyxor på 80 gram, som helst bara ska ligga i väskan och användas ”i värsta fall” byts ut mot ett par rejälare. Jag adderar en regnponcho till både mig och Vide. Jag packar ner ett par extra tältpinnar för att kunna fästa tältets stormlinor ordentligt. Och jag är orolig. På riktigt.

Dags att hoppa på tåget

Och så var det söndagen den 25 juli och dags för avfärd. Vi får skjuts till Halmstad station. I Göteborg kliver vi på sovtåget som tar oss ända till Duved. Det är pirrigt att sova på tåget. Eftersom det fortfarande var strikta restriktioner när vi bokade var man tvungen att boka en hel kupé för oss själva, vilket är härligt på alla sätt förutom för plånboken. Vide somnar relativt snabbt och sover gott hela natten. Vid 9.40 är vi framme i Duved.

Sista biten till Storulvån är det buss. Vi pratar med tioåriga Daniel som tillsammans med sin mamma också ska gå Jämtlandstriangeln, men åt andra hållet. Sannolikt borde vi möta honom på vägen. Eftersom en normalsvensson går Jämtlandstriangeln på tre dagar, har jag kalkylerat med att det tar fyra dagar för oss. Det skulle bli ca 1,2 mil/dag att gå.
Vid 11-tiden är vi framme vid Storulvåns Fjällstation. Efter att ha fyllt vattenflaskorna med det klara kalla fjällbäcksvattnet börjar vi traska. HUR SKA DETTA GÅ?
Vandringens första fyra kilometer är de värsta på hela tiden. Dels för att det börjar med 2 relativt branta kilometrar uppför, dels för att det är ett lämmeltåg som ska bege sig iväg samtidigt men främst för att det börjar gå upp för Vide vad man gör på en vandringssemester. Man vandrar.
”-Mamma, ska vi bara gå?”
”-Mamma, nu ångrar jag att jag tryckte på boka-knappen, för det här var inte roligt.”
Det kom även något enstaka ”-Mamma, jag vill åka hem!”.

Det här blir kämpigt

Det krävdes inte ens två kilometer för att min häl, trots dubbla merinoullssockar och compeed högt och tydligt meddelar att kängorna är skit. Ja, det visste jag ju egentligen. Jag har aldrig trivts i dem, trots många års försök. Därefter gick jag över till 149kronors sandaler inköpta i en liten campingbutik och bar kängorna på ryggsäcken övriga mil. Hepp.
Men efter ett par kilometer blev det något bättre med Vides inställning. Givetvis gäller det som förälder att hela tiden ligga steget före; vila innan han blir för trött, mata honom innan han blir för hungrig, berätta historier, lära honom om saker i fjällen osv. För varje kilometer vi går har Vide med sig en godis (typ en halv pingvinstång) som han får äta. Detta godis var guld värt. Visst gjorde det att han inte åt så mycket mat som han kanske borde, men jag är glad att vi hade med godiset som ”morot”. Vi räknade inte sträckor i kilometrar utan i godisbitar.
Snart var vi halvvägs till Sylarna (8km) och vi stannade för lunch. Vide passade på att fylla i några av rutorna på sin fjällbingobricka. Nu hade han ju t.ex. gått i uppförsbacke, sett berg med snö på toppen, sovit på ett tåg, druckit vatten ur fjällbäck m.m.
Vi traskade vidare och redan 17.30 kom vi fram till foten av Sylarna, där vi tänkt sova. De flesta av deltagarna i lämmeltåget gick till Sylarnas fjällstation och checkade in. Övriga började resa sina tält.

Vandringen går vidare

Jag och Vide…. ? Ja, vi traskade vidare. Nu styrde vi mot Blåhammaren. Efter en dryg kilometer tyckte Vide att det var dags att sätta upp tältet. Vi gick och letade efter en bra plats, samtidigt som Vide ringde pappa. På något sätt tankade han samtidigt energi för plötsligt gick det finfint att fortsätta traska, i jakten på den perfekta tältplatsen. Vips så var vi framme vid nödstugan som ligger halvvägs mot Blåhammaren och långt upp på berget skymtade man Blåhammarens Fjällstation. Eller ”affären”, som Vide kallade den, efter att en man berättat att där kunde man köpa en iskall CocaCola. DIT ville han. Helst ikväll. Och så passerade min GPS-klocka två mil! Wow! Hejja Vide. 2 kilometer, en vandring på totalt 2,2 mil) senare är det till slut JAG som anser det vara lämpligt att stanna och sätta upp tältet. Det är en ljuvlig kväll, ingen blåst, blå himmel och en vacker solnedgång. Vi beslutar oss för att inte ha yttertältet på, utan kunde ligga i innertältet och titta ut genom myggnätet på bergen och kvällshimlen. Magi!

Dag 2

Vi vaknar vid 7.30 och packar ihop tältet. Frukosten äter vi efter ett par kilometers vandring, för att få en liten paus. Denna dag börjar med 8 kilometers uppförsbacke, upp till Blåhammarens Fjällstation. När vi är nästan ända uppe möter vi Daniel och hans mamma och får en liten trevlig pratstund.
Blåhammaren är både Sveriges högt belägna samt Sveriges minsta fjällstation. Dock kan man köpa lite gott att äta & dricka och vi lyxar till det med läsk och godis. Men innan vi går in på Fjällstationen för att handla väljer vi att göra en liten topptur upp på själva Blåhammaren. Där hittar vi en geocache. Med godis i magen och både energinivå och humör på topp lämnar vi blåsiga Blåhammaren och styr tillbaka till startpunkten, Storulvåns fjällstation.
Denna sträcka fylls av både ren-spaning, nakenbad i fjällbäck, snökastning och intag av lunch medan en ren stod ett par meter bort och glodde på oss hela tiden. Vi lyckades även tappa bort våra ryggsäckar, som vi försökt gömma undan medan vi traskade upp på ett av bergen där snön fortfarande låg kvar. Man tror man har koll på precis vart man går och att det inte är några som helst problem med att gå samma väg, rakt tillbaka. Oj, oj….så fel man har. Väskorna hittades tack och lov efter lite irrande fram och tillbaka.
Halvvägs mellan Blåhammaren och Storulvån ligger nödstugan vid Ulvåtjärn. Det var här jag och David sov en natt 2009 när vi tänkt gå Jämtlandstriangeln, men tvingades tänka om pga en liten felkalkylering av väder och alldeles för mycket snö för att komma fram utan skidor. Hallå, det var ju liksom sommar. Behöver jag säga att det var Davids första och enda fjällvandring? Fjällen fick liksom inga fler chanser efter det.
30 timmar efter att vi lämnade Storulvåns fjällstation var vi tillbaka. Jahopp. Här hade mamma visst felkalkylerat igen. 4,5 mil hade vi gått då, med våra extra rundor upp på Blåhammaren, till snön osv.

Det måste gått undan

Nu hade vi helt plötsligt drygt 2 hela dygn över. Vi ”checkade in” på fjällstationen genom att betala för att få använda deras tältplats, och då även deras kök, duschar osv. Uhhh, så gött.
Här kunde vi även sopsortera det skräp som dels vi själv skapat under vandringen, men även det vi plockat upp efter andra, vilket faktiskt INTE var mycket alls! Jag är riktigt positivt förvånad! Hejja folket! Vi lämnade vår fina ”Håll Sverige Rent”-påse från Naturkompaniet vid sopsorteringen och hoppas att någon annan tar den och fortsätter fylla den. I fjällstationens butik köpte vi lite gott att stoppa i magen. Allra bäst var oboy-pulvret som gjorde kvällen lite extra mysig, tillsammans med kortspel. Vide valde även en T-shirt med karta över Jämtlandstriangeln på. Tältet är mysigt även ikväll, trots vyerna inte riktigt är desamma som natten innan. Istället för kalfjäll var vi nu omringade av fjällbjörkskog och precis bredvid oss forsade Storulvån fram. Det tar inte två minuter innan Vide sussar sött, med 2.3 mil i benen denna dag.

Vidare med buss till Duved

Jag lyckas boka om bussbiljetten till Duved så att vi åker från fjällstationen en dag tidigare än planerat. Med det är fortfarande en hel dag vi har här vi Storulvåns fjällstation. Vi lyxar till det med frukostbuffé (gott, men inte på långa vägar som den i Grövelsjön!) och googlar sen lite på dagsutflykter. Förmiddagen spenderar vi vid Lilluvåns mynning. Nakenbad och bygga stentorn, som sedan ska prickas, står på agendan. Tidigare fanns här en hängbro som man var tvungen att gå över för att kunna fortsätta vandringen mot Gåsenstugorna. Denna rasade i en storm 2016 och man är ännu inte klar med beslut angående ifall leden ska dras om. Därför är ingen ny bro på plats och man kan helt enkelt inte passera här under sommartid. Vintertid går fortfarande leden här, men det är för djupt och strömt för att kunna vada över när vattnet forsar fram.
Vid 12-tiden är vi tillbaka vid fjällstationen och vi bestämmer oss för att gå en bit på ”Blomsterstigen”, vilket är samma led som sedan fortsätter upp på Getryggen, ca 1400möh. Men dit ska vi ju inte. Det är ju långt. Och högt. Och vi har ”gått färdigt”. Tror vi.
Två timmar senare, med både kråkbär och hjortron i magen, några trevliga pratpauser med andra barnfamiljer och med noggranna lämmel-spaningar (som dock bara ledde till att vi hittade lämmelbajs men inga lämlar) var vi faktiskt uppe på Getryggens kam. Här blåste det rejält. På en av bilderna ser ni Vide peka upp mot toppen.
Vid 17.45 blev vi upphämtade med bussen och snart var vi tillbaka i Duved där vi checkade in på ”Hotell Mullfjället”, enkelt men mysigt och riktigt skönt att duscha och krypa ner i en säng. Eftersom vi ätit lunchbuffe på fjällstationen så sent som vid 16.15 var jag och Vide helt överens om att chips var den perfekta kvällsmaten.

Mot Åre

Vi sov gott och efter frukosten tog vi på oss ryggsäckarna och hoppade på bussen till Åre, 9km bort. Man kunde till och med se Åreskutan från vårt hotell. Vid detta laget var det klarblå himmel och strålande sol. Vi hade fått en del tips om man vad kunde hitta på i Åre, då jag aldrig tidigare varit där. ETT förvaringsskåp fanns ledigt på stationen och där knödde vi in Vides ryggsäck och lite annat smått och gott som fick plats och som vi inte behövde under dagen. Vi traskade upp till Åre Torg och tog därifrån Bergbanan upp till Fjällgården. En liten vandring tog oss sedan till Nalleklippan med gudomlig utsikt över Åre. Tack för tipset, Valle! Istället för att ta Bergbanan tillbaka igen tog vi ”Trollstigen” tillbaka till torget. Tittade lite i affärer och hittade, till Vides förtjusning, en lämmel. Det var det sista att pricka av på hans fjällen-bingobricka. Och denna mjuka gosedjurslämmel fick absolut godkännas som ”se en lämmel”. (Väl hemma igen får Vide frågan om vad som vart allra bäst med resan…. och svarar då ”-….att mamma köpte en lämmel till mig!”. )
Vi går vidare till kabinbanan, köper biljett och ställer oss i kö. När det är en person före i kön stängs samtliga liftar pga förväntat åskoväder. Biljetterna återköps, trots att jag i det läget tror att vi kommer kunna åka senare under dagen. Det kunde vi dock tyvärr INTE, då åska och ösregn är det som bjuds på resten av dagen. I en reklamtidning har Vide sett en godisbutik, vilket var hans högsta önskemål. Därefter blir det en mysig stund på Espressohouse där mamman tar en stor latte och klår sin sjuåriga son i ”tre-i-rad” (självklart låter man inte sina barn vinna! ). Så fort regnet upphörde fortsatte vi lulla runt i ett mysigt Åre. På kvällen hade jag bokat bord på Pinchos, vilket är Vides absoluta favoritrestaurang. På grund av att hans mage redan är fylld av godis vid det här laget, blir det ett väldigt billigt restaurangbesök!

Nu vänder vi åter mot söder

19.32 går tåget söderut.
Medan vi väntar på stationen är det faktiskt första gången på hela resan som vi störs av mygg. Det har knappt varit en mygga i sikte i fjällen så mygghatten åkte enbart på en snabbis för att kunna kryssa av ”använda mygghatt” på fjällen-bingobrickan.
Lite ledsna är vi för att semestern är slut, men vi har fortfarande en mysig natt framför oss på tåget.

Efter 7,5 mil i benen sov vi gott även denna natt på tåget. Innan vi gick på tåget i Åre handlade vi lite frukost. En fjällfil med hjortron var givna valet för mig. Vide matar både sig själv och sin älskade lilla lämmel med godiset, som han fortfarande har kvar av. Uppenbarligen traskade han snabbare än vad han åt, eftersom han hade många godisar över, när vandringen var slut och vi hade med lika många godisbitar som tilltänkta kilometrar.

Lite eftertankar..

Vad som varit bäst med resan om man frågar Vide vet vi ju redan (att få ett gosedjur!), men vad tycker jag????
Självklart var det att få tillbringa tid med bara Vide. Man kommer verkligen närmre varandra. Och han har växt i mina ögon, på så många sätt. Han ÄR det minsta syskonet och han kommer alltid uppfattas som liten, hur stor han än blir. Alve var bara 5 månader äldre än vad Vide är nu, när vi åkte till London tillsammans. Då tyckte jag Alve var stor! Jag jämförde ju med hans två yngre syskon.
Jag hade nog inte trott att jag skulle tycka det var så roligt att åka på semester tillsammans med Vide, som det nu var. Vi har kunnat prata, diskutera saker….men framför allt har vi kunnat UPPLEVA saker tillsammans, och skapat gemensamma minnen. Ett minne för livet, för både honom och mig, och jag hoppas så klart att det blir många äventyr tillsammans framöver.

Vad behövs, hade behövts och vad skippas nästa gång?

Saker som varit guld att ha med sig: Att ha en väska som sitter som gjuten på en är värt hur mycket som helst. Jag har absolut inte den lättaste väskan som finns, men den sitter bra på mig och jag bär ingen vikt på axlarna utan bara höfterna.
Att ha vattenflaska med slang gör att man lättare får i sig tillräckligt med vätska än om man måste ta upp vattenflaskan ur sidofacket när man ska dricka.
Jag har väldigt känsliga ögon, som alltid kisar när det är ljust. Med ett par bra solglasögon ser jag nu visserligen ut som en panda, då solbrännan inte riktigt täcker hela ansiktet, men det är så värt det. Mina ögon har mått bra hela semestern. Vides kilometer-godisar var också någon jag varmt kan rekommendera.
Saker som varit onödiga att ha med sig: Kängorna.
Att de först varnar för kraftigt regn i flera dagar vilket gör att vi packar både regnkläder och regnponcho, även dunjacka och andra förstärkningsplagg….och att vi sedan vandrar i linne i princip hela tiden är ju bara att se som lyx. Bättre att bära med sig i onödan och sen inte behöva använda, än tvärtom.
Myggmedel och mygghatt behövdes ej, men efter att ha läst om myggkaos i stora delar av Sverige denna sommar så vågade man inte annat än att utrusta sig.
Vi hade med oss alldeles för mycket mat. Värme, massor av vatten, samt Vides alla godisar gjorde att vi inte var vidare hungriga. Dessutom åt vi både på fjällstationerna och i Åre, vilket vi inte räknat med. Så, 80% av maten är med hem igen.

Varför vi åkte just nu

Varför åkte vi just nu och varför blev det just detta antal dagar?
Mina somrar är långt i förväg väldigt uppbokade på bröllop. Så även denna sommar, trots pandemi. Så lördagen 24 juli var det bröllopfotografering och även imorgon, 31 juli är det dags för bröllop igen. Jag hade turen att hitta bra tågtider just söndag till fredag, vilket var perfekt. Dessutom trodde jag fyra dagar för jämtlandstriangeln var en lagom kalkylerad tid för en ovan fjällvandrande sjuåring. Visserligen felkalkylerat, men så himla bra det blev ändå. Bättre att ha ett par dagar över, än att stressa. Detta var sista veckan på sommarlovet som vi hade ledigt, varpå den fick bli det slutgiltiga valet. Att åka tidigt på sommaren kan vara både blött och kallt (till och med rätt snöigt)….har jag ju fått erfara tidigare!
Hur kunde vi vara så snabba? Nej, vi är varken supersnabba eller vidare starka. Jag är väldigt långt ifrån så ”fit” som jag önskat. Träning är inget för mig, och sedan dansen fick ta en paus för 1,5 år sedan har jag knappt rört på mig alls.

Men….

Vi hade lätta, sköna skor på oss. Vide med foppisar och jag med tokmjuka sandaler. De allra flesta går med tunga och ofta väldigt osköna kängor. Det behövs inte på såna här relativt upptrampade stigar. Ja, om du vandrar oledat rakt ut i ingemansland är det säkert bra, men på markerade leder behövs kängor sällan. Och tumregeln att ”ett kilo på foten motsvarar fem kilo på ryggen”, kan nog stämma ganska väl. Tänk bara så många steg du tar varje dag…..
Vi hade även lätta ryggsäckar. Många bär såååå många kilon på ryggen. Jag gjorde det själv, när jag gick Kungsleden 2008. Minns hur jag fick ta hjälp av min vandringskompis för att få upp ryggsäcken på ryggen efter paus. Minns hur jag växlade mellan att ha ryggsäcken lite på ena axeln….lite på andra axeln…..spänna höftbältet och låta den hänga ”fritt” ut från ryggen en stund….. Axlarna ömmade och jag kände mig femtiotolv kilo tyngre än vad jag gör nu, trots att kroppsvikten nu nog är nästan 15 kilo mer än då, 2008. Nu är packningen noga genomtänkt och allt är vägt och jämfört. Sovsäcken väger hälften av vad den gjorde då, tältet likaså. Även stormköket väger nu bara en tredjedel av det jag hade med på den tiden. Det är ju lite av min hobby att komma undan så lätt som möjligt, och det tjänar man verkligen på i längden. Jag och Vide skuttade mer eller mindre fram på leden, förbi alla som tungt lunkade på. Vi försökte verkligen inte skynda oss, vi pressade oss inte, hade inte som mål att göra det så snabbt som möjligt. Det var vår takt helt enkelt. Och med bra, lätta skor och lätt packning behövde det inte ta längre tid.
Det var sista delen av reseresumén.

Resan får 10 av 10 fjällämmlar!

Skribent och fotograf Videline Photography