Efter många resor med hela familjen så var det nu dags för tonårssonen att på tumanhand med bara en förälder få sin egen semestervecka. Temat blev äventyr, platsen södra Turkiet och resultatet – helt fantastiskt!

Det är bara att inse, äventyrsbad och nöjesparker räcker inte längre för att tillfredsställa familjens 16-åring. Så vad ska man då hitta på? Att uppleva en huvudstad kan vara intressant, men risken är överhängande att medföljande moder lätt blir skolfröken och guide. För den som nyss gått ut grundskolan så är det nog ingen given hit på sommarlovet. Istället fick sonen bli cicero på en äventyrsresa, ett område där den medelålders vuxne lätt kommer till korta. Vattenskidor, rafting, fyrhjulskörning och dykning är inte riktigt mina styrkor som mamma. Vi ville bli garanterad sol och bestämde oss för att flyga till Antalya i södra Turkiet. Turkish Airlines har bra priser och flyger reguljärt till Antalya. Bra service och det är första gången jag flyger ekonomiklass där man får tjusig trerättersmeny och kan välja mellan två huvudrätter. Oväntat bra mat på planet som dessutom ingår i priset.

Första anhalten – Belek kusten

Vi valde att mjukstarta med ett stopp på den lyxiga Belek kusten. En timme från flygplatsen ligger där en rad med all inclusive resorts. Säga vad man vill men den formen är förträfflig om man bara vill koppla av och ha semester. Allt ingår i priset, maten, dryckerna och aktiviteter. Det är bara att vara och man slipper tjata om ”ska du verkligen ha en läsk till?”. Det är underbart att få vara frikostig förälder och bara säga ”visst, ta det du”. Lykia Worlds är en nyöppnad storslagen anläggning uppdelad i två hälfter. Den ena med fokus på aktiviteter, vattensporter, träning och lekar. Den andra delen är mer meditativ med spa, yoga, och taichi. Det innebär att man naturligt får en familjesida och en barnfri zon. Inte helt fel. Aktivitetsutbudet är imponerande. Varje timme startar pass, de flesta med betoning på hälsa och wellness. Barn och tonåringar har egna klubbar med duktiga och drivna ledare. På kvällarna är det shower och disco. Det är en bekymmerslös tillvaro i en femstjärnig lyxmiljö med en kilometerlång sandstrand och turkosblått hav som nav. Lykia World är också inbäddad i en golfbana som heter duga. Det finns helt enkelt nåt för alla. Samma princip gäller maten, stora bufféer med gigantiskt dessertbord. Det mesta närproducerat och mycket är lagat ”on demand”, alltså kockarna finns på plats och tillreder den mat som går åt. Tröttnar man på bufféer kan man välja äta à la carté, både på turkiskt, italienskt och asiatiskt vis och de flesta ingår i priset. När sen sonen hittar vattensportcentrat nere vid stranden så är lyckan total. De aktiviteterna ingår inte i priset, men för några hundralappar får man helt egen privat undervisning.

Skärrad morsa

Jag blir först lite skärrad när jag ser Simon äntra en jetski och medan ledaren lugnt står kvar på stranden försvinna iväg som en projektil ut i horisonten. Sonen är överlycklig, tänk att ensam få styra en jetski och blåsa iväg i 40 knop över vågorna. Jag tänker att Turkiet är vildare än jag anat. Kan det här verkligen vara bra? Den muskulöse, lätt uttryckslöse ledaren visar inga tecken på oro. Men det visar sig att säkerheten är mycket större än jag anat. Deras jetski är nästintill omöjlig att välta, flytväst är ett måste och händer något stannar ”vattenmoppen” omedelbart. Jag börjar slappna av och gilla läget. Det här äventyret ger oss blodad tand. Tänk om Simon också skulle kunna äntra vattenskidorna? Ledaren tvekar. Vågorna är höga. Jag tvekar. Simon ställer sig också ambivalent. Kan detta gå? Vi testar. Går det så går det. Jag peppar honom och tänker att det är ganska bra med en förälder att inte alltid vet bäst. Jag har aldrig åkt vattenskidor, jag vet inte hur man gör. Men Simon kommer upp på vattenskidorna och stannar där till allas förvåning. Ledaren visar sig vara en klippa i att förmedla trygghet. Vilken seger. Vilket äventyr. Efter en adrenalinstinn dag så somnar vi båda lyckligt in på kvällen. Jag tror inte det beskrivs i så många uppfostringsböcker och nannyakuter, men gemensamma äventyr svetsar samman förälder och barn. Bortom gränssättning och hårda regler finns en annan storhet, den att tillsammans resa och uppleva. I synnerhet i den anknytning som finns i att resa på tumanhand utan syskon och annan förälder.

Rafting ett blött äventyr

Efter några dagar kan man faktiskt bli lite matt på lyxliv. Nu är det dags för något annat. Vi får höra talas om vild rafting. Det ska vi pröva! En bil hämtar på hotellet och vi åker upp i bergen för att i en gummibåt ta oss nerför en bred och lång flod. Bilfärden går genom ett vackert landskap. Vi åker förbi små byar och kommer allt längre upp i bergslandskap. Vägarna slingrar sig. Efter en dryg timme från kusten så är vi framme. En ny guide väntar. Alla vi möter är bra på engelska och tur är det, för det gäller att förstå alla instruktioner. För Simon blir detta en utmärkt lektion i engelska (även om vi förvisso skulle lämna skolarbetet åt sidan). Återigen börjar det gå upp för mig att detta inte är helt säkert. Vilka äventyr är det? Vilket liv kan utlova sådana garantier? Men ändå. Ryktet om att svenska försäkringsbolag inte ersätter skador spär på mitt stackars, piskade föräldraansvar. Och än värre, jag själv ska med! Jag som tänkte fotografera och agera säkerhetsvakt (hur nu det skulle gå till?). Så på med hjälm och flytväst. Med en paddel i hand är jag rejält uppskrämd, det talas om att ta sig förbi djävulshålet! Om och om igen går guiden igenom säkerhetsföreskrifterna. Om båten stjälper så ska man hämta luft under den. Min ansiktsfärg börjar bli alltmer likblek. Simon är kollugn och något generad över sin veka moder. Till slut bär det iväg. Och alla farhågor till trots, detta blir en alldeles behaglig naturfärd genom ett underskönt landskap. Det värsta som drabbar oss är att vi blir genomvåta. Men i luften är det 30 grader och man är närmast tacksam över det kalla vattnet. Den lilla gnuttan vild fors blir en lätt marsch för oss med en bra och kunnig guide. Skratten blir många, för visst kittlar det i magen, men inte mer än under en berg och dalbanefärd. Vi paddlar hela 14 kilometer och rastar längs vägen, lunch smakar som bekant bäst under en friluftsutflykt.

På fyrhjuling i Alanya

Vi har hunnit känna oss hemmastadda på lyxiga Lykia Worlds, men nu är det dags att byta liv. Vi reser österut till populära charterorten Alanya. Nu checkar vi in på trestjärniga Otel Sara och det är som att vara tillbaka i charterturismens glada dagar. Det är lätt att rynka på näsan åt krimskramsaffärer, barer och smockfulla stränder. Men det finns en annan sida av Alanya också. Ser man förbi turismen så är staden en boplats för en trevlig och generös befolkning. Här finns lokala små restauranger, fik och uteställen. Staden har mycket att bjuda, som till exempel att åka fyrhjuling. När man beställer en sådan utflykt ingår oftast hämtning från hotellet. Den här gången i en öppen jeep. Kul! Så upp i bergen igen. Jag börjar bli van vid att det kan se väldigt äventyrligt ut, men är rigoröst påpassat, bland annat av lokala turistmyndigheten. Man stirrar sig inte blind på åldersgränser utan ser mer till barnet och ungdomens kapacitet och mognad. Nu får Simon först visa sina färdigheter med att styra och köra en fyrhjuling. Han testas och godkänns på en träningsbana innan färden bär av upp i bergen. Jag tar gladeligen plats bakom ägaren på hans fyrhjuling och följer med. Det blir en färd bland sköldpaddor längs dammiga bergsvägar och ett och annat vattenfyllt dike. När vi kommer tillbaka flera timmar senare så är vi rejält dammiga, men fortfarande i samma goda humör som hållit i sig under hela vår resa. Äventyr är kul även för en räddhågsen vuxen (som förvisso var modigare i sin ungdom).

Dykning på 12 meters djup

Det närmar sig grand finale och det som var målet för vår resa. Jag hade för många år sedan, när jag själv lärde mig dyka på Malta, lovat Simon att han skulle få göra detsammanär han nådde lämplig ålder. Den stunden är nu. Så vår sista dag på resan ägnas åt det blåa djupet. Andäktigt äntrar vi båten tillsammans med ett tjogtal andra. Vi delas in i nybörjargrupp och får den första lektionen. Del ett är att erövra utrustning och andningstekniken, det ska ske på lagom djupt vatten. På med våtdräkt, tub, cyklop och munstycke. Och så i plurret med modern övervakande i fören av båten. Nu var det nästan tre instruktörer per dykande elev, så min oro är inte helt befogad. Och mycket riktigt, det som för många år sen tog mig bra mycket längre tid, går så lätt för Simon. Han fattar snabbt hur man gör och huvudinstruktören ger godkännande för del två, att gå ner på 12 meters djup. Detta på en och samma dag. Sonen försvinner ner i djupet och jag lapar sol i trygg förvissning på däck. Därnere simmar han omkring bland fiskarna. Vilken upplevelse. Det är inte bara dykinstruktörer som följer nybörjardykarnas premiär, en fotograf följer med ner för att filma och ta stillbilder. Även om jag kan känna mig restriktiv mot turistgreppet att sälja bilder så kommer man inte ifrån att det är ett minne för livet som man inte vill missa. I synnerhet imponerar de filmade avsnitten.

Gränsöverskridande äventyr

Vi ger oss ut i basarerna för att köpa med oss en bit av Turkiet hem. En vattenpipa till den väntande fadern och det klassiska vaksamma glasögat som ska skydda mot all ondska blir present till syskon och flickvän. Små orientaliska ljuslyktor för att lysa upp höstmörkret hemma i Sverige följer också med oss tillbaka till Sverige. Mycket har vi missat, all kultur som finns i Alanya, ringmuren, utsiktsposterna, stränderna. Men vi kom hem med det vi föresatte oss. Gränsöverskridande äventyr med en modig son och en mer räddhågsen mamma. Någonting säger mig att det är nog en så viktig aspekt för en pojke på väg att bli man.